Mecenat

"Jag har följt din blogg från första stund" säger du och sätter dig i din röda skinnfåtölj, inhandlad på möbelmässan i Milano. "Den är bra, men den kan bli mycket bättre".

Grå kostym, grått skägg. Isblå ögon. Konjakskupa. Klockan 11 en tisdag förmiddag. Jag registerar tiden på din Patek Phillippe från 1973. Hur gick det till när du förvärvade den här våningen? Vill jag fråga dig, men någonting säger mig att det inte är min tur ännu.

"Jag skulle vilja ta mig an dig. Om du har vad som krävs, vill säga".

"Jag skriver bara det som faller mig in. Jag vet inte riktigt vart det ska ta vägen" svarar jag.

"Fortsätt". Din blick är svår att möta. "Vad händer härnäst?"

"Ja alltså hela min idé är att skriva en blogg som känns osannolik, fiktiv, som omöjligt kan vara sann".

Du nickar. Din slips är fantastisk, jag vill gärna berätta det för dig. Det känns så märkligt att sitta i ditt bibliotek med alla skinnryggar på böckerna och de uppstoppade falkarna och ugglorna som stirrar ner från höga bokhyllor. Hur hamnade jag här? Du skickade ett mejl och bad mig komma. Jag gjorde som du bad. Det var något i tonen som både var en fråga och en befallning. Nu sitter jag här och kan inte ta blicken från dina manschettknappar. Ingenting här inne är billigt. Förutom jag.

"Men saken är den att allt är sant". Det är knäpptyst i våningen. "Jag har inte hittat på något. Allt har faktiskt hänt". Jag tar ett andetag och fortsätter. "Jag förstår att det låter konstigt, men det är på riktigt".

Du ser förbryllad ut. Stryker ditt skägg. Gör en min på munnen.

"Det var tråkigt att höra" säger du. "Jag hade hoppats dikt, lögn och förbannad osanning! Nu visar det sig att du bara är en simpel dagboksförfattare".

"Jag förstår inte".

"Världen är full av tråkiga dagböcker. Folk vill ha lögner."

Du vinkar avvärjande med handen mot mig och säger

"Jag är ledsen men jag kan inte göra något för dig. Du gör mig besviken."