Du är snart 40 år gammal och det bästa du vet är att ligga i sängen och lyssna på Afghan Whigs.
Om du kunde så skulle du lyssna på Afghan Whigs hela dagarna.
Det är jobbigt att kliva ur sängen men du gör det. För att byta till en annan Afghan Whigs-platta.
En gång såg du Afghan Whigs på Gino. Det är mer än tio år sedan och det tjuter fortfarande i öronen, säger du. Numera ligger det en möbelaffär på den adressen.
Och du gick hem med den där tjejen. Ni såg samma koncert och det räckte för att starta ett samtal. Och ni blev med barn. Och det gick ju inte så då gjorde ni något åt det. Och ni var ledsna ett slag och sedan sågs ni aldrig mer.
Inte en gång på massor av år trots samma stadsdel. Trots gemensamma bekanta. Trots Gino.
Och nu när du sitter och pratar om den tiden så är det aldrig barnet som aldrig blev som kommer upp. Eller det faktum att du egentligen skulle ha velat något på riktigt med henne. Det är bara hur fruktansvärt bra Afghan Whigs var just den där kvällen.
Om Greg Dulli visste så skulle han spöa upp dig.
Hittade hit av en slump, nu kan jag inte slita mig. Oerhört välskrivna, korta små berättelser, underhållande o kanske lite sorgliga på samma gång. Känner igen mig lite då och då. Jag ställer mig frågan, är det anekdoter från ditt eget liv?
SvaraRaderaHur som helst. Jag har en ny favorit. Tack.