sprängrefräng

Och du har mage att undra varför jag älskar Phil Collins så mycket?

Lyssna nu. Jag betalar mina räkningar i tid. Jag har ett fast handslag. Jag kommer i tid till jobbet. Jag håller upp dörrar åt damer och de halta och lytta. Jag lyfter på mitt plommonstop när jag möter någon som verkar bekant. Som du förstår har jag mycket hög EQ.

Hela mitt liv har jag vigt åt jazzen. Stenkakorna. Saxofonerna. Det lilla pianot.

Men sen kom Phil and i got carried away. Ända sedan den där boken om dåren i NYC som också älskade Phil Collins så har jag varit fast.

Ingen moralpanik här nu. Håll dina hästar. Ingen mer jazz. Det där är ett passerat kapitel i ett annat liv. Nu vill jag ägna min kvalitétstid med MISTER Phil Collins, utan att få några sarkastiska kommentarer från mina jazztrummisar till grannar. Du har fel och jag har rätt.

Genesis var ju givetvis ett otroligt band men det var först som soloartist som Phil Collins verkligen kom till sin rätt. Balladerna var etthundrasextiotvå procent ärliga. Och resten av procenten var total feelgood.

Det tillhör allmänbildningen att ha bott på Metargatan, därom är vi överens. I övrigt tror jag inte på något som du säger. Men jag vet att du måste flytta. Det här huset är inte stort nog åt oss båda. Ta din trumma och gå. Om du inte tänker göra som jag säger får du helt enkelt se till att inte hamna i hissen samtidigt som jag. För om du gör det kommer jag inte att lyfta på mitt plommonstop.