tisdag 19 oktober 2010

alla sa att du hade så mjuka läppar när vi växte upp

Jag träffar dig i Cardierbaren och du bedyrar att du har ditt drickande under kontroll. Men rödvinsränderna som löper upp på dina kinder från glaset säger något annat. Du trycker glaset så hårt mot din mun så att det blir märken i ditt ansikte.

Det sägs att barn börjar utveckla ett konsekvenstänkande runt sju års ålder. Först vid den åldern kan dom börja greppa att deras handlande leder till olika resultat. Och än mer spännande är att konsekvenstänkandet först är fullt utvecklat runt tjugoett. Innan dess är det High Chaparall, så att säga.
Du är snart trettiosex och det är vilda västern fortfarande. Jag gissar att ditt konsekvenstänkande kommer att vara något så när utvecklat runt sextiotvå. Fast då är det kanske försent.

Bartendern är en gemensam bekant till oss båda. Han säger att han egentligen slutat servera såna som dig. Halvt på skämt, halvt på allvar. Han nekar dig inte for old times sake. Du har vädrat det som en blodhund. Du vet att när han jobbar får du sitta kvar. Du kan till och med dricka på krita.

Det händer att du pratar om dina barn. Om hur du saknar dom. Jag brukar säga åt dig att gå hem till dom då. Sitt inte kvar. Dom saknar dig också. Men du höjer fingret i ännu en beställning. Det finns alltid en anledning att dröja sig kvar.

Och när jag lyckas få ut dig på trottoaren så måste jag hålla upp dig för att du inte ska rasa ner i asfalten. Du får hänga på mig tills jag har vinkat fram en motvillig taxi. Och jag berättar vilken adress du ska till men jag vet att du ändrar mina direktiv så fort vi har skiljts åt. Du ska inte hem. Inte än.

Jag kryper ner i min säng bredvid min fru som sover. Hon kanske vaknar men hon säger inget. Vi ligger och lyssnar på varandras andetag. Det ljudet är det enda som hörs i lägenheten.

På morgonen när jag vaknar har Anette försökt ringa mig fem gånger. Jag har haft telefonen avstängd så jag har inte märkt det. På telefonsvararen undrar hon var du är, du har inte kommit hem och hon är orolig. Var det inte så att vi två skulle gå ut igår, undrar hon.

Och jag vet att jag är en medbrottsling. Jag gör det nästan åt dig.

2 kommentarer:

  1. sv. det är nog av den enkla anledningen som jag är singel tyvärr...

    hemskt fin blogg du har. många fina och tänkvärda ord

    SvaraRadera